Tru Love!!!

För en gång skull tänker jag inte skriva om mitt, nu mera oexisterande love life utan berätta en saga som startade för många år sedan och åter igen blev verklig för exakt 13 år sedan idag....

Det hela började uppe i Örnsköldsvik på 60 talet där mor min växte upp.
Hon var 14 år och kär o galen i en pojke vid namn Hans.
När hon sprang på min pappa på en hokey match blev det dok han som stal mammas uppmärksamhet i stället och förhållandet mellan Hans och mor föl i glömska. Eller?
Det tog inte lång tid innan Mamma var gravid med min storasyster och när pappa fylde 18 skrev han till kungen för att få gifta sig med sin kärlek.

Livet flöt på och 1984 föddes jag, två år senare kom Lillan. <3
Att mina föräldrar inte hade det bästa äktenskapet viste jag hela tiden.
Dom borde nog ha gett upp tidigare men så blev det inte.
Den 8 oktober 1995 så fanns min pappa plötsligt inte längre...

Ett helt liv hade gått, tre barn, flytt till örebro och plötsligt var mamma änka och ensamstående mor.
Hon bestämde sig för att ta kontakt med några bardomsvänner från hemstaden uppe i norr.
Bardomskärleken dök upp i hennes minne och hon ville veta hur hans liv blivit under de 30 år de inte sets.
Sagt och gjort letade hon upp nummret och tog sig mod att ringa.
Hasse var gift med tre egna barn. Bodde kvar i Ö-vik men låg för tillfället ute på jobb..i Frövi...
Nära till Örebro insåg dom så varför inte ses?

För precis 13 år sedan dök Hasse alltså upp i mitt liv.
I trapphuset i vivalla stod mamma och han o såg på varandra med en blick som redan då sa att det inte fanns någon återvändo.
- Du är dig lik! sa dom med något drömande och speciellt i blicken.
Mmm vist tänkte jag! Det har gått typ 30 år så ni ser säkert likadana ut fortfarande...
Tragiskt! tyckte jag då...
Inte nu!
De är min favorit saga. Den tänker jag berätta för mina barn istället för den om askungen!!!

Hasse blev kvar hos oss och även om jag var alltannat än glad (och lät honom veta det) så stannade han hos min mamma.
Skillsmässa och flytt till örebro blev det redan till sommaren.
På köpet fick jag en syster- min raka motsats som visade sig bli min Bästa vän samt två bröder.

Idag är jag så otroligt lycklig över att dom återförenades efter så många år och jag älskar att höra om hur dom aldrig under deras dicenier ifrån varandra slutade dröma...
Vi är en stor släkt idag och jag har fått blivit både moster och faster tack vare Hasse.
imorgon är det 12 år sedan dom förlovade sig och dendär bliken jag såg för 13 år sedan finns fortfarande kvar när de ser på varandra...

truelove1.jpg True Love image by tinkegrad2007
 
De ni folket de e tru love! Och min favorit saga...

Önskar er MÅNGA lyckliga år tillsammans.
En kärlek som övervinner tre decenier är på riktigt!!!


If its meant to be...

...mmm
Då kanske vi springer på varandra om några år bara för att inse att det vi hade var den STORA kärleken...
En klen tröst men den finns där att ploka fram när det svåra kommer för nära!

Kanske finns den framtid som jag drömt om fast bara inte i detta nu...
Kanske kommer jag en dag att se in i dina ögon och säga: JA med kännslan av fulkomlig lycka framför våra nära o kära.
Vem vet? Kanske kommer jag åter igen bära ditt barn under mitt hjärta <3
Only time will tell...


Nu ska jag fortsätta lägga dina saker prydligt i lådor och rada upp i halen, bara för dig att hämta och köra iväg mot ditt nya liv...               

Det gör ont men jag har inte get upp hoppet om att en vacker dag far from now...

Lyckligt lottad!

I stunder som denna är det tur att man blivit  välsignad med vänner som mina!
Vad skulle jag göra utan er?

Ella underbara smulis som har tryckt på någon slags paus knapp i sitt eget liv för att finnas för mig.
Lyssnar. Låter mig gråta o skälla
Hjälper till att packa o springer över med chokladbollar.
Du är ovärderlig!


Camilla aka Milla som mitt i sin egen lycka med den stora kärleken tar sig tid att sörja med mig.
Ringer och stöttar.
Städar i min röra och ser till att jag äter!
Du är underbar


Mitt i allt det jobbiga och svåra, finns endå den värmande känslan av att no matter what så e jag alldrig ensam.
Jag har mina tjejer!
Tina, Sara, Ida, Ella o Millis!
Så länge jag har er så klarar jag av att fortsätta.
Ni gör livet värt att leva!


Jag är Lyckligt lottad med aldeles egna, starka stjärnor som lyser för mig!

Det slog mig nyss!

I samma stund som du kom underfun med att jag inte var rätt för dig så förstod jag hur otroligt rätt du var för mig...
Jag han iallafall tänka tanken innan du gick.
Känna värmen av den underbara tanken att du va den jag ville leva med. Utan tvekan!
För vist har jag tvivlat...
Precis som du har även jag funderat på att ge upp.

Vårt förhålande var ingen dans på rosor skulle du nog säga, men...
Det va precis det de va!
Ibland kom taggarna lite för nära och tätt inpå bara. Skar lite för långt in och stannade lite för länge...
Men där i mellan de vassa, bland de blodröda bladen va det ljuvligt...
Underbart
Oslagbart...


Hur ska jag överleva utan den halvan som gör mig hel?

Panik!!!!

Den kommer krypandes...
Det räcker med ett ord, en doft, ett gamalt kort i en låda...
PANIK!!!!

Det händer, de e på rikrtigt!
Jag måste hålla mig syselsatt. Packa dina grejer, städa tvätta...
Men jag är så trött... så in i helvetes trött!
När jag tillåter mig att kopla av kommer minnerna. Verkligheten slår till med full kraft!
Det är slut... inget mer vi... inget oss, inget vårt.
Ditt, mitt, ensam...                             
Panik!!!!
DET ÄR SLUT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Måste fortsätta packa.
3½ år får plats i några kartonger.
Men vart stoppar man minnena? Dom som man inte vill ha...... som inte längre går att dela?
I en banan kartong med texten: FÖRBRUKADE (bortkastat o förstört)?
Vill du ha dom? Jag klarar det inte...



PANIK!!!!!!!!!

Andas, packa, andas, packa...
Inte tänka!
En smörkniv till dig en smörkniv till mig, ANDAS!!!

Jag klarara inte detta!!!!!!!!!!

En vecka sedan idag som du sårade och ljög.
Helt i onödan visade det sig eftersom din plan aldrig var att stanna hos mig....

Jag går sönder...
Vet inte vart jag ska ta vägen!
Hur kan det göra så otroligt ont att förlora någon som sårar så olidligt?
Hur kan man sörja så hårt över någon som fortfarande finns i ens närhet?
För du är ju inte död!
Kännslokall, men i aldra högsta grad levande...

Du kastar bort allt det som JAG trode var vi... Det som jag trode var VÅR framtid!
Du gör det utan att ens blinka...
Stampar på det vi hadde och gör det till något smutsigt.
Spottar mig i ansiktet...                 
Och detta utan att först kämpa!

Men saltkaret, det skulle du minnsan ha!
Och vist... hur skulle du annars kunna strösalt i såren på dom du hugger i ryggen?
Och osthyveln som du såklart ägde för 4 år sedan innan du träffade mig den är värd att bråka om!
Så att du kan karva i alla andra som på din väg får för sig att älska dig!


SMÄRTA!!!!!!!!!!!!

Olidligt...
Jag klarar inte detta....

Efter 3½ år existerar inte längre VI...

...så vad gör man?

Länge har jag sagt att jag ska skaffa en blogg, dela med mig av min underbara värld och mina snurriga tankar.
Någon sa då: Och vem skulle vilja läsa att du diskar,städar,lagar mat,går ut med hunden, dricker wiskey o rödvin, jobbar, jobbar och jobbar...
Okej point taken!
Mitt liv e zip zero nada intressant.

Men när nu denna någon (som jag kallat min i 3½ år) plötsligt bestämde sig för att det inte längre finns något Vi så tänkte jag att vafan, nu har ja ju något att skriva om!
Hur det känns att plötsligt bli lämnad ensam kvar utan förvarning...Trasig
Ingen rödflagg månaderna, dagarna eller ens sekunderna innan.
Efter 3½ år, vovve, volvo, gemensama lån och bebis planer så va det bara slut... I reklamen under HellsKitchen!!!
-Jag tror inte att vi kommer längre nu! Vill du ha soffan? Oj, nu börjar det höj volymen...

Sådärja!
Mitt liv raseras o jag kan inte göra något!
Inte andas...
Vem är jag utan dig?
Är det ens möjligt att existera utan känslor?
Att leva vidare med bara ett halvt hjärta?
I guess we will see...

Skrika, gråta, slå, hota
Inget hjälper...
Verkligehten förblir den samma och jag kan bara titta på medan han raserar allt som var VI
Ensam....




All this litle pieces that used  to be my life,
I pick them upp and save them,
just in case someone comes by and want to put them togheter again...




Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0